Jag lyssnar på Bergmanpodden i P1, där Gunnar Bohlin bjuder in gäster för samtal om Bergmans filmer. Alla gäster får frågan om sin relation till Ingmar Bergman. Jag har en egen historia som jag alltid tänker på när jag hör hans namn.
Det var en vårnatt i maj. Jag var bara nitton år och övernattade i den stora våningen på Storgatan 7, den våning där Ingmar Bergman växte upp. Jag sov oroligt och vaknade i vargtimmen och kunde inte somna om. Vid halvfyra-fyra steg jag upp och gick ut i köket, drack lite vatten och gick sedan genom rummen till det vackra hörnrummet med utsikt mot Hedvig Eleonora kyrka och Östermalms saluhall. Det var tyst, bara kyrkklockan som slog något slag och så solen som höll på att gå upp. När jag satt där i ett av fönsternischerna och kände mig olustig, så knäppte parkettgolvet i rummet intill och det lät precis som om någon kom. Det var nog hela situationen som kändes så Bergmansk, som gjorde att jag stirrade mot dörröppningen och var helt förvissad om att Ingmar Bergman (eller eventuellt hans far) skulle visa sig. Jag minns den där stunden så otroligt väl än idag.
Varför jag bodde i Bergman-våningen på Storgatan 7 är en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar