St Johannes kyrkogård är definitivt en av litteratur-Stockholms mest romantiska platser. Hur kommer sig det egentligen? Det är här Arvid Stjärnblom läser "Ära, skyldighet, vilja" på von Döbelns gravsten och blickar upp mot Lydia Stilles upplysta fönster i den "Allvarsamma leken" och det är här Angela von Phalen möter Thomas Meller i "Porten vid Johannes" och får hjärtklappning.
"Här är man ju aldrig", tänkte jag idag när promenerade över kyrkogården, och kanske är det just därför. Det är så egendomligt tyst och lugnt och avsides här uppe, trots närheten till city. Jag är i och för sig ofta på Stockholms vinkällare på Döbelnsgatan 8, men aldrig att jag tar vägen upp över Johannes kyrkogård. Jag får göra det nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar