Sherry del 1: Fino och manzanilla

Sherry är ett vin som finns i flera utföranden från torraste torrt till sötaste sött, så det är svårt att ge ett entydigt svar på hur sherry smakar. I går var fokus på torr sherry, fino och manzanilla. Vi började med ett torrt vitt bordsvin av druvan palomino fino. Det görs som sagt inte så mycket bordsvin av palomino fino, eftersom den inte gör så bra ifrån sig i dessa viner. Jag kan nog hålla med, det här vinet var ingen höjdare, väääldigt låg syra, bokna äpplen och cirus med tydligt oxiderade toner. En ganska skarp smak. Nog bättre till mat i alla fall.

Sedan blev det sherry! Vi fick testa finostilarna från de tre städerna med respektive karaktär inom parentes.

1. Jerez de la Fontera (skarp, stram, citrus, mandel, lite fet)
2. El Puerto de Santa Maria (hav, hamn, gröna äpplen)
3. Sanlúcar de Barrameda (ljusast i färgen, lättast, högst sälta, blommigt, kamomill)

Oj, vad jag gillade sherryn från El Puerto de Santa Maria. Doft och smak av hav, hamn, sälta, sol. Påminner mig om chenin blanc från Anjou-Saumur. Tyvärr görs det inte så mycket sherry där längre. Annars var den lätta och blommiga från Sanlúcar också bra. Den från Jerez var för skarp.

Sedan blev det fem sherry med olika ålder, 10-åringen var finfin, gyllene med nötter, russin och en lite bränd ton, men snustorr.

Sherrytriangeln

Nästan all sherry tillverkas inom ett geografiskt område likt en triangel i södra Spanien, eller inom området så måste sherryn i alla fall lagras. Man talar allmänt om sherrytriangeln. Tre städer formar triangeln. De är:

1. Sanlúcar de Barrameda
2. Jerez de la Frontera
3. El Puerto Santa Maria

Triangeln ligger i Cádiz-provinsen i Andalusien och utgör en egen D.O (Denominación de Origen) - Jerez-Xeres-Sherry.

Specifikt för området är jordmånen albariza, som består av mjuk kalk med förmågan att suga upp och bevara fuktighet under en hård yta. Annars skulle sannolikt vinplantorna förtvina och dö i det heta och torra klimatet. Det är jordmånen, tillsammans med det heta iberiska klimatet och fuktiga atlantvindar, som gör sherry till vad det är. Två andra jordmåner finns i området: barros är en järnhaltig lera med kalk och arenas är sand med kalkinblandning. Både barros och arenas ger större skördar och därmed ofta lägre kvalitet. Albariza är den vanligaste jordmånen.

Vinden påverkar också, i Sherry utgör den torra och heta ostvinden levante och den fuktiga atlantvinden (från väst) ponente nödvändiga förutsättningar. Levante med sin värme gör att druvorna mognar medan ponente är en förutsättning för att svampen Saccharomyces Beticus skall utvecklas. Svampen skapar det flor som är grunden för finosherry.

Druvan palomino fino

I morgon drar sherrykursen igång och jag börjar förbereda mig så smått. Jag har knappt landat champagnekursen och ibland känns kasten lite väl tvära, men det får gå. Nu drar vi från den ena vinytterkanten till den andra, dvs från kylslagna Champagne till stekheta Jerez i södra Spanien. Häng med!

Palomino fino är den neutrala gulgröna druvan som är huvuddruva i torr sherry. Den är som gjord för sherry men ger inga vidare bra bordsviner. Den är gulgrön och tunnskalig, trivs i den stekheta värmen i södra Spanien, har låg syra halt och låg sockerhalt som gör att den med lätthet oxiderar i tillverkningsprocessen. Den ger stora skördeuttag. Det är en neutral druva utan stor doft, men noterar citrus, äpple, grapefrukt, mandel, valnöt, honung, rostad hasselnöt.

Den har en rad synonymer som listán, listán blanco, listán blanca, fransdurif och många fler. Kolla hela listan på wiki här.

Alla helgons dag

Alla helgons dag. Jag gillar verkligen allhelgonahelgen. Den är så vacker och vilsam och anspråklös, utan några måsten. Jag började med frukost på franska cafét på NK med min syster. Superkul att ses, det var så länge sen! Vi pratade om livet, jobb, resor, vin, böcker och Paris. Såklart alltid lite Paris.

Sedan gick jag på stan och köpte nya jympadojjor och på väg hem råkade jag gå förbi Auktionsverkets Moderna visning, så jag poppade in. Den här stämningsfulla målningen av Axel Nilsson var fin och lite kul med en skulptur av Stig Lindberg. Pippiflätor och bara bröst!

Ingen allhelgonahelg utan ett requiem. I år blev det J D Heinichens requiem i ess-dur i Högalidskyrkan. Det är så vackert med kör och solister. Jag tänkte extra mycket på farmor vars begravningsgudstjänst var i Högalidskyrkans kapell en solig vinterdag.

USA-provningen

Det var svårare än vad jag trodde att det skulle vara. När man sitter på facit tycker man alltid att det är så lätt, men chadonnay och pinot noir var ganska självklara. Det här var vinerna:

Cambria, chardonnay från Central Coast, Santa Maria Valley, väldigt ekad, svårt att känna frukten men i såfall mer gul/tropisk frukt, rund, fyllig, smör, nötter. Jag trodde först att den var korkad, men det var den påtagligt rostade eken. Jo, det var ändå gott, men gillar nog ändå de från Bourgogne bättre som t ex den här.

Sedan hade vi Gnarly Head, en viognier, från Kalifornien, väldigt aromatisk med tropisk frukt, rosor och gråpäron, låg syra och förvånansvärt gott!

Bonterra zinfandel, lärde mig att man betonar zin i zinfandel. Ganska ljus rött med fat, tannin, och syltbäriga smaker av blåbär och jordgubb, kändes lite sött men mindre än 3g/l. Gamay var en gissning och jag förstår varför. Jag tyckte det här var för syltigt.

Pinot noir, från Willamette i Oregon, kvällens dyraste vin för 348:-, ingen stor doft till att börja med, rödfruktigt och lingonsyrligt med lite tannin, som pinot ska vara och gott men knappast värt 348:-.

McManis, petite sirah, 109:-, är samma druva som durif med ursprung i södra Frankrike. Nu odlas den mest i Australien och i Kalifornien. Mörka bär, lakrits, tydlig fat, rökig med strävhet. Rökigheten fick alla att tro på Sydafrika. Vet inte om det var så rökigt men det fanns tydliga choklad och kaffe toner som man gärna associerar till Sydafrika.

Sist men inte minst, Louis M Martini, cabernet sauvignon från Napa. Kvällens bästa vin enligt mig. Stor härlig doft. 10-10-10 på fyllighet, strävhet, syra. Fat, svarta vinbär, plommon, ceder, mynta, choklad. Nog värt 229:-.

Karta över USAs västkust

1. Washington
2. Oregon
3. Kalifornien

• A: Puget Sound
• B: Columbia Valley
• C: Willamette Valley
• D: Southern Oregon
• E: North Coast
• F: Central Valley and Sierra Foothills
• G: Central Coast
• H: South Coast

Oregon

I morgon på USA-temaprovningen hos mig så kommer vi inte bara att prova viner från Kalifornien, utan också ett från Oregon. Seven Springs, Oregon, Willamette Valley, Eola-Amity Hills, pinot noir, för 348:-. Det är kvällens dyraste vin.

Om Kalifornien är den stora spelaren så är Oregon den lilla med bara 1 procent av USAs totala produktion. Här produceras kvalitetsviner och arbetet i vingårdarna är ofta ett hantverk. Många av gårdarna är dessutom certifierade för ekologisk odling och hållbar produktion.

Kvällens vin kommer från Willamette Valley som är den helt dominerande regionen i Oregon med 70 procent av den planterade vinarealen, om 11 000 ha. Klimatet i Oregon är fuktigt med korta somrar, men Willamette Valley är sval till sin karaktär och jordmånen består mestadels av vulkaniska och sedimentära bergarter samt löss. Det är en mager jordmån som tvingar rötterna att söka sig djupt efter vatten och mineraler. Pinot Noir, som trivs bra i svala lägen, är här den stora druvan. Willamette Valley etablerades som vinregion med egen AVA-beteckning (American Viticultural Area) så sent som 1984. Idag finns det 6 underområden. Dessa är:

• Chehalem Mountains,
• Yamhill-Carlton,
• Ribbon Ridge,
• Dundee Hills,
• McMinnville, och
• Eola-Amity Hills